Väntan!

Nu är jag i väntans tider på att få åka till Skövde, jag vill bara hem. Doktorn ska komma och ronda först bara hoppas inte det händer några trauman bara för då kommer han inte och jag blir kvar och det vill jag inte. Jag kommer inte hem till Nyckelpigevägen men till KSS vilket känns så skönt. Det e alltid nåt att komma närmare hem. Saknar Fredrik och Frank så mycket de är mina ögonstenar och mitt allt. Hade jag inte haft dem hade jag aldrig orkat de inbrigngar min styrka och min glöd att kämpa. För kämpa gör jag jag vill leva och vara som vanligt och ha min sanna livsglädje trotts cancer och vad det bär med än. För cancer är inte smärtfritt det ger ångest, tankar och oro. Framtid sätts på spel av en resa som ingen vill resa och som jag måste resa mot okänd destination men med mål att bli frisk och få leva länge. Jag vill inget annat än vara med se Frank växa upp och vara hans mamma och visa han vägen genom livet. Men jag har hopp om att få vara med och uppleva detta läng till för det sista som sviker är hoppet.